Lova och mamma

Ringde upp en gammal vän i Stockholm häromdagen. Vi har känt varandra sen vi var i 16-17 årsåldern och gick på samma gymnasieskola. Hon läste barn och fritidsprogrammet och jag pluggade till undesköterska. Att jag valt helt fel inriktning förstod jag i tredje ring då jag kastade in handduken, men det är en annan historia! Den här vännen står mig varmt om hjärtat och när det visade sig att hon på senare tid gått igenom många jobbiga prövningar, fått tråkiga besked och nu var sjukskriven fick jag en sting av dåligt samvete för att jag varit så dålig på att höra av mig. Varför blir det så här? Att man tappar kontakt med en kär vän trots alla möjligheter att hålla kontakt i dag, telefon, mess, mail, bloggar, facebook (vilket jag för övrigt inte har, men det är ett sätt i raden av många) Hur svårt är det att lyfta luren och slå ett nummer? Eller öppna datorn och skriva några meningar? Ja, tydligen är det svårare än det borde vara! Det är inte bara en fysisk handling, det är också att ta sig tid eftersom man vet att det handlar om en timme eller två när man väl ringer. Det krävs lite lugn och ro omkring en för att få ner ett brev och maila det.

Kanske har du hittat hit till min blogg, i så fall vill jag bara säga att jag tänker på dig och hoppas vi hörs snart igen!!