Förra året den 9 april...

hade de tagit vattnet tidigt på morgonen och jag lades in på forlossningsrummet med den fina vita rocken ;) Jag fick en riktig brak-frukost för att få energi till förlossningen och eftersom jag hade kommit in lite akut, då jag trodde vattnet gick så hann jag inte äta hemma. Det var dock inget vatten utan (med risk för äckel-känsla) något av allt det andra som måste komma ut innan bebisen. Ja i alla fall, där låg jag och Per han satt brevid. När värkarna kom igång tog jag en alvedon och klarade mig förvånansvärt länge på den, men sen blev det lustgas för hela slanten och efter flera timmar även ryggmärgsbedövningen. I 18 mindre härliga timmar kämpade jag för att öppnas men min kropp var inte med på noterna. Det var problem att sätta elektroden på hennes huvud då hon hade tjockt mörkt hår på hela huvudet, min lilla Lova. De var tre olika i personalstyrkan som kämpade med detta och det resulterade i att området "där uppe" svullnade rejält. När någon berättat för mig att jag var öppen 7 cm kom en annan och sa att det allra högst bara var 6 cm på grund av svullnaden. En centimeter kan göra ganska mycket för hur man känner sig när man ligger där. Efter 18 timmar tappade jag sugen, jag var helt slut och för första gången under förlossningen bröt tårarna igenom och jag frågade hur vi skulle gå vidare för jag hade absolut noll energi kvar. Personalen berättade då att de funderat i ett par timmar på att erbjuda mig ett snitt, men tyckte att jag fram tills då hade varit vid så gott mod att de ville kämpa vidare. Vi tog ett beslut om snitt....

på något sätt infann sig ett lugn, en känsla av att nu får jag hjälp...de kommer plocka ut vår bebis och sen är allt över!  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0