Lova och mamma

på natten till långfredagen kl 01.26 kommer vår älskade Lova till oss genom ett snitt där jag var sövd men pappa Per fick ta emot lilla tjejen. Att han fick ta emot henne ensam var ödet -det var hans födelsedag av alla dagar på årets 365 dagar! Hon mådde jättebra och behövde bara suga sina lungor på lite fostervatten, det var allt. Själv väcktes jag ur min narkos och fick se underverket i hissen på väg ner till intensiven där jag skulle hamna i 11 timmar. Hon var det vackraste jag någonsin sett, hon tittade rakt på mig med sina stora blå ögon och tårarna strömmade ner för mina kinder. Tydligen blev det en del vajsing med feber och annat i samband med sövningen. Dessutom upptäckte de att jag förmodligen hade en ärftlig sjukdom som heter Malignt hypertermi. De ville ha full koll på mig i några timmar efter snittet så jag och Lova särades åt i 11 dryga timmar. Hon somnade i sin balja hos BB-personalen och jag fick stanna på intensiven uppkopplad till diverse apperatur. Jag sov inte en blund, jag försökte ta in vad som hade hänt, hur lättnaden för snittet så lätt kunde förbytas mot att lokalbedövningen inte bet, jag blev helt nedsövd och då visade det sig att jag hade en sjukdom som innebar att jag inte tålde narkosmedlet. All den nya informationen och det faktum att jag hade fött en liten flicka bara snurrade i huvudet. Jag ville träffa henne igen men det var ju omöjligt! Per åkte hem och tog hand om katten och passade på att vila ut.  

En seg förlossning med två igångsättningar som slutade med snitt och upptäckten av en sjukdom jag inte visste att jag hade, och givetvis med fara för mitt liv där ett tag då de upptäckte min allergiska reaktion på narkosmedlet. Febern steg i rekordfart och de hade fått hyperventilera mig!

Det viktiga för mig var att Lova mådde bra och det gjorde hon, som en prinsessa!

Tårarna rinner även när jag skriver detta, i morgon är det hennes - bara hennes dag!


En serie bilder kommer nu följa i bloggen......