1 år av mitt liv, bara sådär!

I dag var det härligt att gå, jag och Lova gick i mer än en timme trots att min sjukgymnast inte tycker det är ok. Snön var borta från de stora vägarna och så j-a envis som den varit denna vintern så får man passa på när vägarna är rena! Det gick att komma fram genom att ta ett stort steg, inte dessa små mini-steg som man tagit innan för att inte trilla i snö-blasket. Ingen kunde vara gladare än jag, det räcker med snö nu, jag har fått nog.  
I går var det fettis-dagen och många hade säkert den traditionen som en ursäkt för att klämma i sig en stor semla, så även jag. Lova fick också smaka på semlan och hon älskade den, jag hann inte ens ta loss en bit och ge henne förrän hon gapade efter nästa;)

I dag har mosters, alltså min, blivande 1 åring,Hilma, tagit sina första steg. I går dansade hon för oss när familjen Bökberg var här på besök, detta trots att hon var trött och gnuggade sig i ögonen. Jag hoppas få se lite av hennes gång på fredag när vi ska fira att det var ett år sedan jag hög-gravid fick det glädjande beskedet att min syster fött en välskapt flicka, Hilma. Enda problemet var att jag satt i Göteborg som den strandade valen jag såg ut som, som hög-gravid, och Josse befann sig i Osby och jag lovar, inte heller hon flyttade sig en meter i onödan med tanke på sitt snitt vid förlossningen. Alltså fick jag vänta ett tag innan allt klaffade och vi kunde åka ner till Skåne och se underverket. Jag kunde knappt hålla henne för min stora mage som tycktes vara i vägen hur jag än höll i henne, men hon var så liten...ja hon var så pytte pytte liten då! Nu lider spädbarnsåret mot sitt slut, jag fäller en tår...det gick för snabbt!  




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0