Lova och mamma äter på fiiiiin restaurang...eller?

Lova är piggare i dag så vi har varit i stan och köpt fotoalbum till hennes bilder. Det blåste som bara den och Lova var ordentligt nerbäddad i sin vagn. När jag trodde att jag skulle blåsa i väg dök Pizza hut upp framför ögonen på mig, det blev räddningen. I dörren skulle man vänta på någon som skulle föra en till bordet, herregud, jag trodde Pizza hut var lite mer laid back, som mc Donalds typ! Det kom en kille som sa - Hur många blir ni? Ja, sa jag, det blir bara jag och vagnen här...och så fick jag det sämsta bordet! Mammor är väl kända för att inte vara någon köpstark grupp så vi placeras lite åt sidan, så att viktiga gäster får de bra platserna. Ok, tänkte jag whatever, bara jag får mat! Jag beställde in en pastarätt med Pesi max. När han hade tagit beställningen tittade han konstigt på mig och undrade om jag inte skulle ha en sallad till förrätt. Förätt? På Pizza hut? Vad är Pizza hut egentligen? Jag kanske har missat hela poängen med Pizza hut och hur som helst så hade jag väl bett om förätten först om det nu var så att jag ville ha en. Nej, sa jag artigt, jag ska INTE ha någon förätt...men snabba på för fan, för jag har ett barn i vagnen som kan vakna när som helst och jag skulle vilja ha min mat i dag! Det där sista sa jag givetvis inte, men skulle bra gärna vilja! Det tog evigheter innan maten kom in och jag tvingades sitta brevid ett par med en tvåmånaders baby som ägnade sin tid på Pizza hut till att stirra på en varsin mobil och äta samtidigt. Bebisen i vagnen var lyckligt ovetandes om att hans föräldrar troligen kommer att separera innan han ens lärt sig gå. När jag tar upp Lova lyckas pappan i alla fall slita blicken från sin telefon för att le åt Lova och fråga hur gammal hon är, men mamman fortsätter att titta i sin mobil. Inte ens när deras unge vrålskriker i sin vagn reagerar mamman och pappan tittar frågande på henne. Jag låtsas som ingenting, men jag vet ju att det tjänar inget till att låta en hungrig bebis skrika. När jag och Lova ska gå säger jag hejdå till det gråa vardagsparet och pappan ler igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0